insomniia

Jag saknar W. Så jävla mycket ibland. Jag saknar det mesta. 

Men jag minns givetvis bara de bra sakerna.. Jag vill bara minnas de bra sakerna.

Jag vet ju att nästan ingenting var bra de sista två månaderna. De sista tre. Fyra. Fem... Men ändå. 

Everything I do, reminds me of you. Indeed it does. 

Jag saknar den dagen vi var hos min pappa och byggde med Winimagsen hela kvällen. Och badade bastu. Och var vakna halva natten för att vi busade. Kittlades. Och kysstes. Och dagen ... Oh! Jag minns första gången jag kom hem till dig! Din mamma hade just fått din mobilräkning och var arg, för den låg på 800 kronor... I princip allt var lagt på mig. Och då stod din soffa mot samma vägg som fönstren... Sen sov jag hos dig något kort tag efter det. I soffan. För sängen knarrade så mycket sa du. Det gör den. Eller gjorde. Nu står ju madrassen på golvet... 

Och första gången jag träffade dig! Du var så jävla söt! Åh vad jag saknar dig. Ibland. Hela tiden. Inget alls. 

Ibland undrar jag om jag fortfarande är kär i dig. Om det skulle funka igen? Men sen tänker jag på det E säger varje gång.. "Jag tänker ju bara på hur ledsen du var då." Och det är ju sant. Men jag är inte samma person längre. Inte du heller. Vi kanske funkar bättre nu?