insomniia

oftast är det hannas bilder. bilder på viktoria rogö. och texter och saknader. och jag lipar som en idiot varenda gång. jag kännner henne..... kände henne inte ens. har aldrig träffat henne.

men det känns så hemskt att hannas bästa vän helt random dog i en bilolycka. 

tanken på att folk jag känner kommer dö slår mig titt som tätt. och det är så jävla jobbigt. värst är det när jag inser att vuxna människor jag känner, kommer börja försvinna om 10 år.  om inte tidigare. liksom.. mormor, farmor, katherine, susanne... och det känns så... fel. jag kommer itne kunna hantera det. jag kommer få gå i terapi och äta antidepressiva tabletter. 

här sitter jag och gråter  över det självklara. fy fan vad jag hoppas att jag dör först.