Mitt lilla lurvhjärta.
Ligger o myser med mitt lilla lurvhjärta Simba. Är så jädrans trött men laddar om batterierna med lite Blink-182 för att orka jobba lite ikväll/natt. Askalas!
Me and my tattoo.
Life is quite here.
Det finns ju de som jobbar enligt mycket snack o lite verkstad. Jag kör tvärtom - lite snack o mycket verkstad.
Eller ok, jag har väl pratat om den här tatueringen ganska länge och nu är den gjord.
Som mamma sa "Halsmandlarna nästa!", för det gjorde inte så ont. Det kändes ungefär som när armen har somnat o den vaknar till liv igen, så sticks det lite i armen. Fast när han gjorde det sista, "life" närmast armvecket kändes det som att nån nöp mig jävligt hårt samtidigt. Tror att Toni fick mest ont, krama hand hårt med ringar är inte så kalas. Men det var inte så farligt, så jag gör nog en till, men det får vänta ett tag.
För er som inte fattar vad det betyder; Livet är liksom här. Nu. Det är nu eller aldrig. Lite som carpe diem, fast inte carpe diem.
Tatuering o så
Jag sitter ofta och dreglar på den här bloggen (som för tillfället har flyttat hit) och vill såååå gärna tatuera mig. Det är så jädra snyggt, men jag vågar inte riktigt eftersom jag tror att det kommer göra så jädra ont och jag tycker inte om att få ont. Men den dagen jag lyckas övervinna min rädsla ska jag tatuera in nåt i den här stilen. Fast istället för att skriva "be the change......" ska jag skriva "life is quite here.".
Jahaja, annars då? Jorå, halsen är fortfarande fetare än KFC's trognaste kunder. Börjar verkligen fundera på om det kanske inte vore en bra idé att operera bort halsmandlarna trots allt. Det enda som talar emot är att jag tror att även det kommer göra så jädra ont.
Det finns en bra sak med att vara sjuk - Toni kommer hit o sover med mig. Han blir uppenbarligen aldrig sjuk. Kul för honom, kan man ju tycka.
O så lite halsfluss på det, tack
Det har varit väldigt dåligt bloggande, jag vet, förlåt. Jag har liksom inte varit hemma sen i onsdags. Jag har fått halsfluss. Igen. Väldigt roligt tycker jag. Himla gött att inte kunna andas, prata, harkla sig, hosta, svälja, gäspa eller skratta. Jag får förhoppningsvis penicillin imorgon.
Och det här med hypokondri, har det gått lite väl långt när man får lätt panik när man inte hittar febertermometern?
Men ja, jag har som sagt inte varit hemma. Bosatte mig lite hos Toni (ja, vi är tillsammans) o så kanske. Och nu tänker ni nog "vadå Toni? Gick inte det lite fort?" och jo, det kan man väl säga att det gjorde, men löv at först sajt kan man inte göra nåt åt. Vi gifter oss om 34 dagar också.......
Tjockis
De flesta människor brukar bli glada när de går ner 3,5 kg. Inte jag, inte längre. Mina tajta jeans är för stora. Detminsta hålet på skärpet är inte litet nog. Mina tajta tröjor bara hänger.
Jag måste få tillbaka mina 3,5 kg! Hur går man upp i fettvikt samtidigt som man tränar...?
Snyggkayzo o SnyggvickN
KK och de tre vännerna o jerry...
Har haft en så oerhört jättebra helg med trolleriföreställning, utgång, sleepover, spa och Kajsakväll. Sista Kajsakvällen på ett bra tag så vi har gråtit lite. Eller mycket. Men inte så mycket man skulle kunna tänka sig... att jag skulle kunna göra.
Nu ska vi alldeles strax krypa ner o titta på the switch i hennes säng.
Hon har all min uppmärksamhet, and you won't get any!
Light me up
I don't think I can be anything other than me.
Skrev förresten lite om mig själv på klassbloggen häromveckan. Har hört att den beskrev mig rätt väl.
Skakis och skitvarm
Igår tänkte jag att jag skulle vara snäll mot min hy och ge den en rejäl kur med ansiktsmask osv.. Det funkade säkert hur bra som helst, det är bara det att jag har, som jag nog sagt tidigare, världens bästa blodcirkulation i ansiktet/huvudet. Använder man då en värmande ansiktsmask blir man oerhört varm. Och det håller i sig. Länge. Så idag känns det som att hela ansiktet ska brinna upp, inifrån.
Och så är jag sjukt skakis. Åka bil med snygg kille är ju himla trevligt.
Såhär såg jag förresten ut igår när jag hade ansiktsmasken på. Jävligt otäck.
Sleepover
Hon sover hemma hos mig i Jönköping, i min säng. Inte i Skåneland eller på en båt. Jag är nöjd o glad o lycklig.
Vi har tittat på film, som man gör på en riktig sleepover. Och vi har pratat om killar, som man gör på en riktig sleepover. Och jag har blivit kär i världens pluttegulligosenosesötsak.
Ånger
Jag ångrar sällan saker jag gjort. "Allt jag gjort formar mig till den jag är idag" är något jag försöker leva lite efter. Det gör även att jag ofta säger vad jag tycker utan att fundera så mycket över vems kusin som kanske lyssnar och jag skäms nästan aldrig över det heller.
Men så kommer det gånger då jag ändå gör så oerhört dumma saker. Och så går jag och ångrar mig hur länge som helst. Och sen ska man bekänna sin dumhet och då ångrar jag det också och tänker att det bara hade varit bättre att låta bli allt från början. Eller ignorera att det hänt.
Det dummaste är att först ångra, sen ignorera, bekänna och slutligen ångra att man bekände och återgå till att ignorera.
SSK
Alltså, min mamma. Åhh! Berättade att jag har fått namnet viktoria mars, eller stans snyggaste tjej av nån. Då sa hon:
"Vet att din pappa kallades för SSK under en period i sitt liv? Det står för Stans Snyggaste Kille."
Jag antar att man ska ärva allt av någon. Jag gillar gener.
Har hararna dött?
Imorse när jag gick till skolan från bussen såg jag en harbajsplutt. Då insåg jag plötsligt att det är ganska längesen jag såg harbajs. Några få vettskrämda harar har jag väl sett men inte en lugn hare som har det bra. Och jag kan ju förstå om de kanske inte trivs så bra mitt i vintern, men jag tror inte jag har sett en lugn hare eller harbajs på flera år. Har hararna dött? Är de utrotningshotade nu? Har vi kört över alla de lugna hararna så att bara de vettskrämda hararna finns kvar och självdör av hjärtklappning? HAR VI TAGIT LIVET AV HARARNA?
Teatersnyggingen
Min mamma är ganska rolig. Det bor en kille i vårt hus för tillfället (vi hyr ju ut det ibland). Hon har inte valt att kalla honom vid namn eller befattning utan för dvärgen. Dvärgen jobbar som assistent för en trollkarl som showar lite i stan för tillfället.
Har börjat umgås med en ganska lång, förkyld, trevlig kille. Mamma har valt att kalla honom för teatersnyggingen.
Jag tror att Teatersnyggingen har gett bort lite av sin feber till mig. Snart blir väl jag feberdottern.
Ingen är felfri
Har suttit här o pillat med det här jädra pärlarmbandet en bra stund nu. Det brukar gå rätt fort i vanliga fall. Typ som i fredags när Kajsa behövde ett extra armband till sin outfit så knåpade jag ihop ett skitsnygg till henne på kanske 20 min. Men nu. Herregud. Ingen är felfri. En av mina defekter (även om jag ju är så gott som perfekt) är att jag har sån djävulsk handsvett ibland. Jag hatar det. Jättemycket. Och det går liksom inte göra nåt åt.
Att känna sig som musik
Idag kände jag mig som The Pretty Reckless väldigt mycket. Och kanske framförallt som Taylor Momsen med stor tischa med sjukt snygg urringning i ryggen, strumpbyxor och lårhöga knästrumpor (heter det knästrumpor om de går upp till låren?) och klackar. Jag var skitsnygg. Synd bara att det inte finns nåt bildbevis. Kanske löser det imorn...
När jag åkte hem kände jag mig väldigt mycket som Electric President.
Att veta vad man vill
Det här med att veta vad man vill är ju hur bra som helst. Men att först inte veta alls och sen tro att man vet för att sen återgå till att inte ha en blekaste aning till att slutligen veta precis vad man vill men inse att det rätt omöjligt i längden är hur dåligt som helst.
Har haft väldigt jättehändelserika 24 timmar. På gott och ont. Nu ska jag duscha och äta och imorgon ska jag simma några längder på Rosenlundsbadet för att sen träna med Cornelia och spy ut min galla. Satsar stenhårt inför beach -11.
Såhär kan man se ut om man för tillfället är lite missnöjd med livet och inte sovit hemma och därmed heller inte duschat på för länge.
mars 2009?
Lyssnar på Florence Valentin o känner att det lika gärna hade kunnat vara våren 2009 just nu. Med popadelica och förfest i min trädgård. Och gymnasiet.
Har vart lite ont om blogg här i några dagar. Har ju börjat skolan igen efter att ha vart ute på äventyr i två veckor.
Efter måndagens jättedålig start har det bara blivit bättre. Fikade med världens bästa Tom, hade inte träffat honom sen nyårsafton(!).
Har träffat lite Martin och lite Bästsanna också. Och hängt en massa på Kalles rum med Bästsuss och Nick.
Igår var jag på stan med Världensjättebästastebästkajsa och köpte en massa fina saker. Sen gick vi till Bongo. Idag har jag haft en sån jävla huvudvärk så jag kände att jag ville dö lite en stund (några timmar). När jag vaknat upp med Kajsa vid min sida spenderade vi några krävande timmar på a6 o prickade av resten av hennes shoppinglista inför Australien.
Såhär sliten och halvdöd var jag imorse.
Sen kastade jag mig in i duschen o upp till a6 några timmar och kom hem o satte mig väldigt oergonomiskt.
prinsessjävel.
O.-
Jag är så sjukt jäkla trött, av förklarliga skäl, såklart.
Men VARFÖR är det alltid så att när man verkligen hade velat få sova i ungefär två timmar till, är man i skolan tjugo i nio (då man trodde man började) och sen inser att man börjar betydligt senare. Ska jag vara lite exakt är det två timmar.
P.S
A, jag kan ju inte ens skriva som jag ska. Men har ni fattat att det är två timmar eller?
