Att vilja vara olyckligt kär.
Jag tror att det är lite fel på mig. Jag har världens finaste, bästa, snyggaste, mysigaste (osv) pojkvän i hela världen. Jag är hur kär som helst. Det är till och med så lyxigt att han är kär i mig också. Askalas. Det är jättejättebra. Och ja, jag ska sluta vara en tönt och skriva om hur mycket jag älskar honom. Jag lovar. För jag är cp.
Jag älskar att lyssna på musik som handlar om "åh, det är synd om mig. jag är dumpad/olyckligt kär" som typ Veronica Maggios nya album Satan i gatan eller nästan vad som helst med Lasse Lindh och tänka att "åååhhh, vad det är synd om mig hela tiden". Sen kommer jag på att "skit. det är ju inte synd om mig". Och sen kommer jag på att "åh! hihi. myyysigt att jag får pussas med världens finaste toni om några timmar. hihihi.". Då ångrar jag att för nån minut vill få vara olyckligt kär. Men jag känner ändå precis hur det känns. Och minns hur det är. Och tycker så synd om alla som är så olyckligt kära att det gör ont i hjärtat.
Kommentarer
Trackback
