insomniia

Här ligger jag och är så trött att jag inte vet vad jag heter med kortkortkort blont hår och skoluppgifter som känns närmast omöjliga att lösa.

När jag ens började fundera på att söka in till den utbildningen jag läser (Grafisk form och kommunikation på Södra Vätterbygdens Folkhögskola) var en av de saker som gjorde mig mest sugen resan till London. En vecka fylld med studiebesök och... ja, fritid. Och hela hösten har jag längtat efter denna Londonresa. Jag har väl egentligen längtat fram till idag när jag plötsligt insåg att "shit, vi åker nästa vecka och jag vet inte hur många skor jag ska ha med mig!". Jag har aldrig varit i London. Jag har aldrig varit någon annanstans  i England heller för den delen.

Att man saknar saker, minnen och annat nr man gör slut med någon är ju ganska naturligt. Idag fick vi nånting i stil med hemmagjort pesto. Hemmagjord pesto kopplar jag ihop med Berit Franssons lasagne. Det är alltså, för er som aldrig fått uppleva detta, den bästa lasagnen i hela världen. Så det jag saknar mest med David är hans mammas lasagne.

"Uppgiften är att du ska ta fram ett fantastiskt vackert och smart diagram som visar på hållbarhet eller ohållbarhet i vår kultur genom att låta två aspekter "korsa", exempelvis "lycka" och "inkomst"."

Jack Johnson – Cupid

Jag har alltid varit lite kär i Beyoncé. Från Destiny's child till nu. En låt jag just nu är verkligen älskar är Flaws and all.

Jag kanske har sagt det förut, men då säger jag det igen. Jag skäms nästan aldrig men när det kommer till saker som att ha dålig koll och att alltid behöva fråga om allt hela tiden, tycker jag att det är så pinsamt att jag vill krypa under en sten. Och stanna där. Jag hatar att inte veta allt. Jag hatar att behöva fråga vadå fördjupning? vadå á la carte? vadå powerpoint presentation? vadå väggmålning? och så vidare. Jag måste veta allt, jag bara är sån.

Det brukar vara något väldigt positivt med saker som har ett eget liv, typ pojkvänner eller föräldrar. Men när elektroniska saker får ett eget liv är det bara väldigt dåligt. Typ om man har en mobiltelefon som väljer att stänga av sig titt som tätt.

Att ha en svartsjuk pojkvän kan ju ibland ha sina nackdelar. Men att ha en svartsjuk katt är inte mycket bättre. Lasse, min lilla pälsbeklädda ögonsten tycker inte riktigt om att Toni kanske ibland får mer uppmärksamhet än honom. Men nu ligger han nöjd och glad, eftersom hans konkurrent sprang ner o ut för att röka lite.

Ligger o myser med mitt lilla lurvhjärta Simba. Är så jädrans trött men laddar om batterierna med lite Blink-182 för att orka jobba lite ikväll/natt. Askalas!

Life is quite here.

Jag sitter ofta och dreglar på den här bloggen (som för tillfället har flyttat hit) och vill såååå gärna tatuera mig. Det är så jädra snyggt, men jag vågar inte riktigt eftersom jag tror att det kommer göra så jädra ont och jag tycker inte om att få ont. Men den dagen jag lyckas övervinna min rädsla ska jag tatuera in nåt i den här stilen. Fast istället för att skriva "be the change......" ska jag skriva "life is quite here.".

Det har varit väldigt dåligt bloggande, jag vet, förlåt. Jag har liksom inte varit hemma sen i onsdags. Jag har fått halsfluss. Igen. Väldigt roligt tycker jag. Himla gött att inte kunna andas, prata, harkla sig, hosta, svälja, gäspa eller skratta. Jag får förhoppningsvis penicillin imorgon.

De flesta människor brukar bli glada när de går ner 3,5 kg. Inte jag, inte längre. Mina tajta jeans är för stora. Detminsta hålet på skärpet är inte litet nog. Mina tajta tröjor bara hänger.

I don't think I can be anything other than me.

Igår tänkte jag att jag skulle vara snäll mot min hy och ge den en rejäl kur med ansiktsmask osv.. Det funkade säkert hur bra som helst, det är bara det att jag har, som jag nog sagt tidigare, världens bästa blodcirkulation i ansiktet/huvudet. Använder man då en värmande ansiktsmask blir man oerhört varm. Och det håller i sig. Länge. Så idag känns det som att hela ansiktet ska brinna upp, inifrån.

Där borta ligger Elin och sover.

Jag ångrar sällan saker jag gjort. "Allt jag gjort formar mig till den jag är idag" är något jag försöker leva lite efter. Det gör även att jag ofta säger vad jag tycker utan att fundera så mycket över vems kusin som kanske lyssnar och jag skäms nästan aldrig över det heller.

Alltså, min mamma. Åhh! Berättade att jag har fått namnet viktoria mars, eller stans snyggaste tjej av nån. Då sa hon:

Imorse när jag gick till skolan från bussen såg jag en harbajsplutt. Då insåg jag plötsligt att det är ganska längesen jag såg harbajs. Några få vettskrämda harar har jag väl sett men inte en lugn hare som har det bra. Och jag kan ju förstå om de kanske inte trivs så bra mitt i vintern, men jag tror inte jag har sett en lugn hare eller harbajs på flera år. Har hararna dött? Är de utrotningshotade nu? Har vi kört över alla de lugna hararna så att bara de vettskrämda hararna finns kvar och självdör av hjärtklappning? HAR VI TAGIT LIVET AV HARARNA?

Min mamma är ganska rolig. Det bor en kille i vårt hus för tillfället (vi hyr ju ut det ibland). Hon har inte valt att kalla honom vid namn eller befattning utan för dvärgen. Dvärgen jobbar som assistent för en trollkarl som showar lite i stan för tillfället.

Har suttit här o pillat med det här jädra pärlarmbandet en bra stund nu. Det brukar gå rätt fort i vanliga fall. Typ som i fredags när Kajsa behövde ett extra armband till sin outfit så knåpade jag ihop ett skitsnygg till henne på kanske 20 min. Men nu. Herregud. Ingen är felfri. En av mina defekter (även om jag ju är så gott som perfekt) är att jag har sån djävulsk handsvett ibland. Jag hatar det. Jättemycket. Och det går liksom inte göra nåt åt.

Idag kände jag mig som The Pretty Reckless väldigt mycket. Och kanske framförallt som Taylor Momsen med stor tischa med sjukt snygg urringning i ryggen, strumpbyxor och lårhöga knästrumpor (heter det knästrumpor om de går upp till låren?) och klackar. Jag var skitsnygg. Synd bara att det inte finns nåt bildbevis. Kanske löser det imorn...