insomniia

Jag har gått o funderat på ungefär hela veckan på varför jag inte fick ett kors i konfirmationspresent. Jag menar, det är väl det man i första hand ska få? Så ja, jag har då parallellt med den tanken tänkt att jag ju borde se till att skaffa mig ett. Och igår när vi var hos Olle och kollade på en fruktansvärd film, som jag inte alls koncentrerade mig på, eftersom att jag försökte sätta fokus på Davids kors istället. Satt och pillade på det i över en timme, hurra!

När vi sen kom hem till David o skulle äta nattamat, satte sig David bredvid mig o sa att "jag tycker att du ska ha det här, och behålla det. Ska man kalla sig kristen ska man ha ett kors." och gav mig hans kors. Och hela kvällen hade jag tänkt "det är ju himla snyggt...".

Jag gillar Gud, have to say!

Borde ta mig i kragen o läsa lite psykologi o skriva svenska innan David kommer hit om en o en halv timme...

Eller så kan jag ju möblera om mitt rum o laga mat istället...

:*

förutom att jag imorse nästan trodde att jag såg nils i cafét o sen insåg att "nils går inte här längre". 

och förutom att mami ringde under david-lunchen, eftersom att jag hade lovat äta med henne idag, vilket jag hade glömt bort, fick liksom lite dåligt samvete över det...

och förutom att jag inte alls vill läsa filmkunskap.¨

och förutom att jag nu inte vet när jag får träffa david igen. :C

men annars äre rätt bra dag.

tänkte resten av kvällen plugga, lyssna på musik o dricka te. hurra.

börjar åtta med psykologi imorgon.

:*

jag försöker liksom förstå att han faktiskt är min. han är nästan för bra för att vara sann. fast bara nästan, för han är ju på riktigt. 

försöker smälta hur oerhört snygg, vacker, omtänksam, söt, mysig och alldeles perfekt han är... 

det är mysigt att vara kär. C: så jag tänker fortsätta va det ungefär jättelänge till. 

(david, jag vet att du läser det här, 

jag älskar dig! <3)

:*

david har börjat skolan och ska på studentfest ikväll...

jag har inte varit på ljusbehandling, jag suger, jag vet. 

klarade ivf mitt språkprov.  

var hos heidi igår, världens sötaste ungar och ett jättefint hus.

sen pratades det lite om nils, vilket jag ju inte riktigt klarar av, så jag satt o grät o snorade en stund.

är livrädd att det finns någon lite sötare, lite roligare, lite bättre i allmänhet på högskolan... får inte hoppas på det.

borde laga klart min mat = koka färdigt spagettin och värma upp köttfärsåsen igen...

om man bortser från att mina vänner inte vill umgås med mig och att min styvsyster vill slå ihjäl mig. eller nej, hon "vill bara slå in hela ansiktet på mig".

fast jag har ju världens absolut sötaste och bästa pojkvän som kom hit med en ros idag, för att han blev lite orolig när han hade läst min blogg... och bättre man... ehm, pojk, får man leta efter tror jag. inte för att daniel och nils är dåliga, men jag tror ändå att david utan tvekan toppar alla listor.

"I'd swim across Lake Michigan

 I'd sell my shoes

 I'd give my body to be back again 

In the rest of the room  

To be alone With you 

To be alone With you

 To be alone with you" 

Sufjan Stevens är bannemig underbar!

:*

if you weren't real i would make you up, now. 

i know that your love is deep as the sea..."

har legat nerbäddad i sängen och läst hans blogg i en o en halv timme och jag som trodde att jag redan kände honom väl... synd att vi inte kände varandra för ett år sen bara, även om det kanske är bra det med, med tanke på att jag inte var så high on life då.

(galet fin natt, med fullmåne och vackert upplysta moln...)

anyways så har helgen med david varit hur bra som helst! 

fredagen var sista kvällen för tonåringarna och vi fick dessutom träffa heidi. hon är en alldeles fantastisk människa...! jag berättade för henne att jag blev frälst av hennes berättelser på lägret (säger man så?) och hon blev så glad att hon blev tårögd. <3 

i lördags åkte jag och david bort till nils numera sverige-hem. det kändes både bra och... inte dåligt, men lite sorligt. fast jag har bestämt mig för att ett wiklund-hem inte måste vara på skolgatan 4 i huskvarna, utan det är där wiklund-familjen är. jag började i vanlig ordning gråta som en idiot (precis som nu) eftersom att jag kom på att det inte är lång tid kvar nu. 

femton dagar...

efter en väldigt god middag gick vi ner till havet och fotade, eller ja, de andra lyckades väl bättre än jag. 

sen gick vi tillbaka hem till nils och tittade på film från när nils var liten och var i (/bodde i?) australien. 

i söndags... gjorde vi väl praktiskt taget ingenting alls...

igår var vi i halmstad och fikade... sedan lyckades vi ta oss till maxi för att handla. men inte gick det köpa folköl där inte. "jag behöver ha bådas legitimation" ah.. jo, säkert... så vi tog bilen 100 meter till willys och där var det inte några som helst problem. 

åkte hem idag, senare än vi planerat egentligen och var hemma runt halv åtta. david åkte o lekte med gutta och jag bakade kladdkaka med fabian. 

ikväll/ i natt känner jag mig mest sådär ängslig och ensam och inte alls pepp på att sommarlovet snart är slut...

att davids tre bästa killkompisar flyttar känns inte bra, för jag vet, att även om jag vill  räcka till och kommer finnas där för honom vad det än gäller, kommer han ändå behöva frippe, gutta och nils. kanske framförallt nils... 

usch, jag har gråten i halsen och egentligen vet jag inte riktigt varför. 

jag känner mig värdelös som inte har haft tid, eller snarare tagit mig tid till mina vänner. jag har till och med praktiskt taget blivit av med en. och även om david säger att "mina vänner är dina vänner, om du bara låter dem bli det" så är det inte samma sak. 

jag har ingen vän som jag har haft hela livet. det närmsta jag kan komma en sådan vän är elin och jag vet inte hur vi ligger till i vår relation längre... 

jag känner återigen att jag tappat kontakten med daniel, men det är väl så vi funkar... kanske att det blir bättre när vi börjar skolan igen. 

jag saknar susanne, jättemycket!

den här natten kan få hålla på jättelänge, för jag vill inte ha gryning just nu. jag vill ha mysig musik och månsken och detta onödiga nonsensskrivande. även om det inte finns mycket mer att skriva. inte för att jag inte har mer att skriva om, för jag skulle nog kunna hålla på  i tusen oändligheter, men för att det inte kan finnas någon, förutom kanske jag själv, som kommer läsa ändå. 

egentligen kanske jag bara är trött och borde sova och så känns allt jättebra när jag vaknar imorgon, men det känns inte så nu. 

en usa-resa känns just nu oerhört avlägset och jag har ingen aning om hur jag ska ha råd varken med biljetten eller att klara av att leva när vi väl är där. 

jag ska väl sitta kvar här och lyssna på håkan medan alla andra sover och min dator blir överhettad...

:*