Jag älskar dig!
<3
Insikter efter tre veckors samboliv.
Idag har jag och Toni bott här i tre veckor.
Jag har insett lite saker, som man ju kan göra, när man bor ihop med någon som man inte är uppväxt med.
Jag tycker, till exempel att man diskar iskubgrejen. Kanske inte varje gång, men gärna varannan. Det blir ju bakterier i grejer när den åker in o ut ur frysen och folk pillar på den.
Eller att man byter bakplåtspapper, eller snarare slänger det gamla, så fort man har tagit ur pizzan/mackorna/kakorna ut ugnen. Annars är det ju gamla matrester på?!
Eller om det trillar ner rena bestick i diskhon där det ligger smutsig, odiskad disk, stoppar man inte tillbaka de rena besticken i bestickkorgen igen.
Eller?
Eller?
Vårkl(/v)äder.
Orkar inte vara askreativ och skriva en massa smart när det är fint väder, jag jobbar, träffar nya chefer, gör hårintervjuer och har mensvärk.
Men idag tänkte jag på en grej. När det precis har blivit vår, typ som idag, när folk är chockade och lyckliga över att det inte längre är svinkallt är det så roligt att jämföra människors outfittor. Jag har haft strumpbyxor, jeansshort och linne idag, medan andra inte verkar ha planerat att flytta ur sin vinterjacka fören till midsommar.
Japp. Det var allt.
Alltid redo!
På att det kanske kan dyka upp en kamera alltså. Tycker att vi är riktigt snygga.
Städar lite, tänker lite, packar lite.
Tji fick jag som trodde att tre timmar föreläsning skulle suga rumpa och kännas som sex. Som sex timmar alltså, inget annat. Sjukt bra föreläsare. Kanoooners.
Kom hem, insåg att det på söndag kommer vara trevligare att komma hem till en städad lägenhet än till en stökig, så tog disken. Måste komma ihåg att aldrig mer göra stuvade makaroner. Fastbränd mjölk går aldrig bort?! Varken på spisen eller i kastrullen. Skit.
Fast först, innan disken, konstaterade jag att det var tur att grannen iallafall har bra musiksmak. Jag hörde den lika väl som om den spelats i vår lägenhet. Kalas.
Sen torkade jag av frukostsmulorna från mitt knäckebröd. Det luktade exakt som när man var tvungen att några gånger per termin hjälpa mattanterna att torka av borden i matsalen i skolan. Blött knäckebröd och lite sur disktrasa. NAJS. (...)
Sen dammade jag av bokhyllan. Fast bara högst upp, heh. Vem orkar plocka ut alla böcker, liksom? När jag sköljde ur trasan luktade det som om nån tömt en hårsprayflaska. Kom på att det var ungefär precis vad Toni har gjort också. Fnissade för mig själv när jag kom på att mitt rum i lägenheten på Österängen luktade exakt så när jag gick på högstadiet.
Så fort mina naglar har slutat vara disk-mjuka ska jag måla om naglarna för att sedan packa och åka till Ludvika på Tonis brors bröllop och hans dotters dop. Ops, det kanske är en son förresten? Äh, inte så noga. Det är ett barn som ska döpas och två kära människor som ska giftas. Blir nog bra. Kallt som satan. Spännande...
Om idag var igår...
Skulle jag redan hunnit försova mig, trillat i badkaret och spillt kaffe över hela mig.
Igår var en sån dag då jag inte vågade diska eftersom jag eventuellt skulle slagit sönder något i vredesmod.
Nu ska jag skynda i mig min frukost o sen springa till högskolan. Tre timmar föreläsning väntar.
Hårmascarans icke-varande besvikelse.
Vi är just i starten för tema-tidningen Tempo som alla journalistettor gör varje vår. Temat för i år är hår (...). Sofia nämnde just hårmascarorna och jag mindes en gång för oerhört många år sen då hårmascarorna var inne.
Jag hade namnsdag. Jag var nog 7 eller 8 år gammal. Jag hade så otroligt länge och så väldigt gärna velat ha och önskat mig en hårmascara. Eftersom jag fyller år under sommarlovet var det ju ingen som skulle se om jag hade hårmascara då. Men min namnsdag är i mars. Jag såg chansen.
Jag blev väckt med frukost på sängen och vad är det för en dag. Och ett paket. Alldeles lagom stort för att det skulle kunna innehålla en hårmascara. Jag öppnade paketet och där, där var det en mascara! En helt vanlig ögonfransmascara. Det insåg jag dock inte fören mamma tittat på mig och undrat varför jag hade mascara i håret.
Förstå besvikelsen när jag insåg att det jag hade i håret var en blå nittiotalsmascara som inte gick bort. Inte en rosa hårmascara. Och jag kunde inte förklara varför jag var så arg och så ledsen och så besviken.
Varje gång jag tänker på det får jag ont i hjärtat. Ont i magen. Och jag blir så ledsen över hur arg jag var på mamma. Jag hatade henne för att hon gett mig en helt vanlig mascara.
Tågbildbomb.
När jag hade min praktik i Tranås åkte jag fram och tillbaka varje dag. Det var en total restid på två och en halv timme per dag. Det resulterade i många fula (och fina) bilder på min iphone. På mig. Och andra saker. Typ en stol.
Japjap.
Vill stoppa penisens bastubygge.
Ibland händer det ju att man inte hör vad någon säger. "Man hör vad man vill höra" säger man. Typ som när min lillasyster trodde jag pratade om tomater när jag pratade med mamma om bordsbenet. Oklart om hon ville att vi pratade om tomater...
I vilket fall som helst.
Det kan ju hända att man ibland läser fel. Så som jag gjorde på Aftonbladet för ett tag sen. De brukar ju ha rätt dåliga rubriker. Eller töntiga. Eller roliga. Men oftast dåliga. För en artikel om att man vill stoppa prins Daniels bastubygge där de nu bor hade man satt rubriken "Vill stoppa prinsens bastubygge". Jag läste "Vill stoppa penisens bastubygge" och började asgarva. Jag trodde verkligen att de a) hade skrivit fel av misstag b) skrivit en freudiansk felskrivning. Blev tvungen att läsa om den fyra-fem gånger innan jag insåg att det inte var de stackars redigerarna på AB som gjort fel. Det var min hjärna.
Så nu är frågan om det här med "man ser vad man vill se" är samma sak som det där med hörseln? Har svårt att tro att jag vill att ett manligt könsorgan inte ska få bygga en bastu. (Hur nu det skulle gå till...)
Två artiklar ner trodde jag också att de hade satt rubriken "Kvinna dog i arslet". Yep. True story. Var tvungen att läsa hela artikeln innan jag insåg att rubriken löd "Kvinna dog i arresten"...
Gråtmusik?
Är det musik att gråta till eller musik att börja gråta av?
För ett tag sen, typ en månad eller så, tänkte jag på det här med gråtmusik. Antingen kan man se det som musik att gråta till, alltså när man är ledsen lyssnar man på den musiken för att man ska gråta lite till. Eller så är man en sån, som jag, som behöver gråta ibland och därmed också behöver musik att bli lite ledsen av.
Jag kan till exempel nästan aldrig lyssna på I will follow you in to the dark utan att börja gråta mot slutet för att det är så sorgligt. Behöver jag gråta lite skulle det funka alldeles utmärkt att kolla på en film som handlar om någon som har alzheimer och sen lyssna på den låten och så skulle jag nog kunna gråta i flera timmar.
...
...
Yep.
Inflyttning.
Hej o hå. Inflyttning idag. Bra dag. Lång dag. Fint väder.
