Farmor.
Farmor Saini Carlsson
Jag gråter som ett barn när jag tänker på att ge min älskade, älskade farmor kexchoklad i 80årspresent. Kanske för att när jag var barn var farmor världens bästa bullbagare och världen mesta chokladälskare. Som pratade i telefon styp i kvarten på finska och det enda man förstod var jaaaaaaah eller niiiiih eller Raulille. Hon var den som snabbt som attan la på äggvita på läppen jag tryckt mot en alldeles för varm bullplåt. Hon var den som berättade sagor om prinsar och prinsessor, drakar och troll, men också om hur det var när hon var liten. När det var krig i Finland och man var tvungen att springa fortfortfort från huset till källaren.
Den första jag hörde använda uttrycket kasta pengarna i sjön var farmor när hon, jag och lillasyster åkte finlandsfärja till Kousankoski och lillasyster inte ville äta köttbullar.
Och första gången hon frågade vilken dag det var dag, fyra gånger, på två minuter. Jag glömmer nog aldrig det. Vi satt i köket. Hon stekte pannkakor i rapsolja och den aldrig fungerande köksfläkten dånade högre än någonsin. Efter varje pannkaka undrade hon vilken dag det var idag. Men farmor, du frågade ju just det! Det är ju tisdag! Jaha, haha, jaså, ja, jag börjar bli gammal, man minns ju så dåligt då. Men jag såg nånstans i hennes ögon att hon nog insåg att det inte var ålderstecken. Att hon insåg att hon började gå samma väg som sin syster.
Jag kommer heller aldrig glömma när jag blev tvungen att lura i henne medicin med hjälp av en chokladbit. Jag kände mig så billig. Som att lura ett barn.
Det finns så mycket att säga, men samtidigt ingenting alls. Alzheimer är en av världens värsta jävla sjukdomar. Om jag kunde plocka bort en enda sjukdom från världen skulle det vara den.
Nu. För tio år sen.
