En djup sista suck.
Dimälvorna dansar tätt intill varandra, som för att värma sig, över den spegelblanka vattenytan som reflekterar de smaragdgröna granarna, gräsgröna björkarna och mossgröna tallarna. Den övervuxna gamla stock jag sitter på suckar djupt en sista gång innan hösten tar skogen i sitt våld.
En djup sista suck.
Hela skogen drar in ett isande kallt, djupt sista andetag för att sedan blåsa ut som för att förbereda alla De Gröna om att det snart är dags att sova; snart tar de solgula löven över bevakningen.
En nattsvart kråka sjunger sin första vackra sång och de bevingade små flyttar dit solen alltid värmer upp sina dimälvor.
Det fjäderlätta duggregnet krossar vattenspegeln och rör upp det sista av sommaren.
En sten där snokarna vämer sin smala kropp i solen en sista gång innan de ändlöst gråa dagarna.
En stig där myrorna gått parad med barr och kvistar varje dag för att bygga sitt slott.
En porlande bäck där salamandrarna och grodorna lekt med varandra.
Det prasslar intill mig och jag ser en sork som samlar ihop nyponröda rönnbär för att klara den stundande vintern.
En djup sista suck tvingar mig att dra filten tätare. Dörren till den gamla övergivna faluröda stugan går igen. Kanske är det där sorken bor om vintern?
Ringar på vattnet efter den sista skräddaren uppäten av en fisk.
Dimälvorna dansar längre ifrån varandra. Vattenytan är inte längre spegelbalnk utan prickig av det fjäderlätta duggregnet och en gräsgrön björk tappar ett löv som äts upp av bäckens porlande mynning.
En djup sista suck, god natt.
(Skoluppgift? Ja.)
Kommentarer
Trackback
