insomniia

Höstregnet smekar trötta kullerstenar som stirrar upp mot svarta lädersulor. Flaggorna som vittnar om att butikerna har öppet slits i vinden. En kille iklädd jeansjacka, blåa basebollkeps och gul fjällräven ryggsäck springer nästan över en liten fyraårig, blond flick som för en sekund släppte sin mammas hand.

En kvinna i höga klackar och en take-awaymugg i ena handen lämnar en stark doft av parfym efter sig som försvinner med det gamla kärleksfulla parets samtal om vilken sås de ska ha till steken på söndag.

Två tjejer i övre tonåren med likadana orangea skosnören har en hetsig diskussion om helgens bravader medan en postbil kör förbi lite för fort och överröstar dem och musiken från klädbutiken.

Jag sitter på en träbänk där många andra suttit före mig och fler kommer att sitta efter mig denna tisdagseftermiddag i september 2011. Utan att tänka på skolstress, jobbstress och relationsstress blir jag stressad av att bara vistas kring alla dessa stressade människor. Människor som alla har sina egna problem, som blir sugna på kaffe när de går förbi de automatiskt öppnande dörrarna till fiket där det inbjudande doftar kanelbullar. Människor som shoppar upp hela lönen innan räkningarna är betalda. Människor som inte vet om de ska skratta eller gråta när de ser alkisarna som ber om en peng för att ha råd med något att äta men har alla pengar i världen öl, vin och sprit.

Affärsmän springer mellan morgonmötet, lunchmötet och eftermiddagsmötet samtidigt som de har ett telefonmöte i pauserna för att ha råd att betala för sina söners hockeylektioner och sina döttrars ponnys.

Allt detta ett praktexempel på stadsstress.