insomniia

att det finns människor som inte har någonstans att bo och inga pengar, det vet jag.

att det finns människor som super och knarkar för alla sina pengar, det vet jag.

men att det finns människor som skulle kunna komma fram till mig när jag står och väntar på bussen och fråga mig "om jag har något litet jag kanske kan ge henne så att hon kan köpa sig nåt litet att äta" har aldrig slagit mig.

en liten, ganska tandlös kvinna som jag ser på juneporten nästan varje dag. jag har aldrig tänkt på att hon skulle kunna vara utan pengar, hem och mat. att hon skulle kunna komma fram till mig och be mig om något, vad som helst, så att hon kan äta något.

efter att hela dagen ha målat vårat klassrum och skämt bort mina klasskamrater med godis, chips och läsk men ger denna lilla människa svaret "nej, tyvär, jag har inte fått mitt studiebidrag än" ger mig världens värsta känsla i magen.

hon gick iväg med hasande steg och jag har ingen aning om vad hon gör nu. jag hoppas att hon har hittat en trappuppgång att sova i eller någon annan som gav henne en peng till något litet att äta. hoppet är ju det sista som lämnar människan.