insomniia

”Look me in the eye and tell me you dont find me attractive

look me in the heart and tell me that you wont go

look me in the eye and promise no love is like our love

look me in the heart and unbreak broken it wont happen”

Sjunger Tegan and Sara i låten Where does the good go. Det är den första låten jag la in i min spellista på Spotify förra året. Den 4 januari. Exakt en vecka senare avslutade jag ett 567 dagar långt förhållande, då jag insåg att jag måste leva mitt liv för mig och inte för någon annan. Jag avslutade några månader senare också den utbildning som bara gett mig ångest och en resa till London. Jag tatuerade in Life is quite here. på vänsterarmen för att återigen påminna mig själv om att livet är här och väldigt nu och att det inte är någon ide att vänta med drömmarna och målen jag har med mitt liv.

Under våren lyssnade jag väldigt, väldigt mycket på The Pretty Reckless och började återgå till att vara som mig själv för tre år sen och bry mig rätt lite om andra människors åsikter om mig. I don’t think I can be anything other than me sjunger Taylor Momsen i Light me up. Jag beskrev mig själv som en ”omtänksam narcissist och en crazy catlady med ett sjukligt förhållande till skor”.

Sommarmånaderna präglades av en och en halv heltidstjänst, på två olika arbetsplatser. En restaurang som för en kväll fylldes med glada, nyblivna studenter. Ett ganska litet kontor med en något för bra fungerande air conditioner där jag berättade för de människor som med buss ville ta sig från ena änden i landet Falukorv till den andra, att man kan köpa biljetterna på internet också, för det blir faktiskt billigare.

Det var också där jag satt när en panikslagen kund ringde och frågade om Swebus kör bussar från Oslo idag, om vi inte sätter in extrabussar nu, för här kan man ju inte vara. En man i polisuniform bombar och skjuter ner barn på en lägergård. Och hade jag inte läst på Aftonbladet? Nej, det hade jag inte, för jag skulle inte ägna mig åt annat än mitt arbete när jag arbetade. Det tog två timmar och 77 avrättade människor för min chef att ändra på det.

Jag träffade också en av de finaste människorna jag känner; min pojkvän och alldeles snart även sambo. Han har hjälp mig förstå att jag inte är värdelös bara för att min mamma tycker att det ligger på mitt ansvar att Lillasyster varken städar, går i skolan eller bryr sig om att hennes pojkvän misshandlar henne psykiskt.

Jag har gått upp kvart i fem varje dag i två veckor för en timmes tågresa till en lokaltidning som fick mitt journalistiska jag att växa, till Storgatan där en av världens bästa asiatiska restauranger och en av Erikshjälpens bästa second hand-butiker finns.

Mitt bartender-ego fick växa då jag under en utbildning med en av landets främsta bartenders fick en flaska champagne som pris för att min Mango-rom-drink var god.

Det har varit ett år då hela staden stannade upp och chockades när en enkel ishockeymålvakt dog i en flygkrasch. En ishockeymålvakt som aldrig kunnat intressera mig mindre, men som tvingade mig lämna klassrummet för att mina tårar dränkte den utskrivna artikeln som låg framför mig.

Det kommer att bli intressant att om ett år läsa det kommande årets krönika. I år flyttar jag hemifrån, fyller 20 år och ska välja om jag vill läsa tidning, radio eller TV i skolan. Jag hoppas att jag slipper höra män som berättar att de ”brukar sätta på sin hund”, ha en katt som äter upp min jättedyra datorsladd och att jag blir en väldigt ordningsam människa…

Varmt välkommen in i mitt liv, tvåtusentolv!