insomniia

Elin. Aldrig är jag så trygg som med henne, men heller aldrig så nervös. Som en storasyster man vill leva upp till, som är vild och vågad men som ibland inte vet var hon ska ta vägen för att hon är rädd, ensam och inser att hon gjorde bort sig mer än vanligt igår, och då vill man inte att denna, världens bästa elin, ska må annat än bäst.
Och sen, när hon frågar "kan du den här dansen nu då?" och man svarar, med en öl i kroppen och en i handen att "jodå..." och hon säger att "visa då!" hatar man henne, eller kanske sig själv, för att så säker är man inte. Och inte så full. Man vill ju inte skämma ut sig. Inte framför dem. Och så står man där, i svart spetsbody, höga levisshorts och dansconverse på. Ser ut att äga världen, men är räddare än en mus jagad av en katt.
Och sen, när rumskompisen frågar vad som egentligen hände igår och Elin säger att det inte var nåt speciellt, älskar man henne mest av allt, för att hon ljuger. En underbar vit lögn.
Eller när man, tio år gammal övade engelskaglosor och bara kunde uttalen, men inte innebörden och insåg att hon kunde innebörden men inte uttalen. Då förstod jag att detta är min egen världens bästa elin som jag måste hålla ihop med, vi kompletterar varandra för bra för att dela på oss. Det enda alternativet vore att göra oss till en, perfekt person och det går ju inte.

Det finns få människor som är så jäkla bra, som får titulera sig som bäst. Elin är en av dem. Hon är världens bästa elin.