insomniia

 

För det mesta tycker jag att så gott som allt är väldigt bra just nu. Visst, vi skulle kunna ha det lite mer välstädat i vår lägenhet och katterna skulle kunna få fälla mindre päls på mina svarta t-shirtar, men annars är livet kanon. 

 

Men just den här veckan, när halva familjen är i Lofsdalen på skidsemester och bor i en lyxstuga med ång-massage-dusch och bastu och jag får tretton norrmän halv nio en tisdag, som ska äta trerätters och dricka vin och kaffe och avecer, måste jag säga att jag är lite bitter. Eller när den andra halvan av familjen är i Thailand och firar födelsedag och jag med ett stort leende och en huvudvärk som aldrig vill ge upp, serverar desserter och inser att jag just missat sista bussen för att mina tretton norrmän inte vill gå hem, trots att vi egentligen stängde för två timmar sen. Då tycker jag att saker och ting är lite orättvist. 

 

 

Sen inser jag att det inte är så synd om mig trots alls. Jag har just fått spendera en hel helg med Toni i Göteborg. Bott på hotell, ätit på restaurang och tittat på stora fiskar på Universeum. Pekat ut var jag föddes och var jag bott. Berättat om minnen jag har från när jag var liten. 

Och så får jag veta att Världens Bästa Elin kommer hem för en veckas semester om knappt en månad. Och även om lunchpasset sög ruttna ägg igår, så var det semmeldagen med semlor till lunch. 

Och sen kommer jag på, när jag serverar dessa tretton norrmän, får avundsjukeskapande sms av min mor, att det är bara fyra månader kvar. Sen är det semester. 

 

Fyra månader går ju ganska fort ändå, eller hur?